Årskrönika 2017 Eskil Thomsen

Så börjar 2017 gå mot sin ände, och här sitter jag och kontemplerar med en 2.8-a och en stadig pris av Skumpamålas finest kardus som jag förärats ett halvkilo av.

Vad har det egentligen varit för ett år? vad var det som hände?
för att förstå kontexten  får vi börja tidigare, ett år, två, eller fem- eller tio.

Det är nog i alla fall tio år sedan jag började koka snus själv av prillans snussatser. jag tyckte resultatet var strålande, men preppern inom mig kände ett behov av att löpa linan ut och börja odla min egen tobak. detta var så lätt, och resultatet blev så hissnande bra att det bara var att fortsätta och utöka, och efter ett par år föddes iden om ett företag. Österlensnus såg dagens ljus. sedan den dagen har jag varit omslagspojke i otaliga magasin, tv-reportage och radio har ständigt avlöst varandra, mejlen har haglat in, och jag har ständigt legat långt efter i produktion mot vad efterfrågan krävt.

nu har vi kommit fram till 2016, det ödesdigra året som var högt och lågt, bäst och värst. jag låter de här tidningssidorna tala sitt tydliga språk.

Här stod jag nu, tobaksodlingen gick för första gången riktigt riktigt bra i större skala, produkten var ständigt efterfrågad och jag försökte sköta det hela på ett vettigt sätt samtidigt som jag hade två övriga jobb, en gård med djur och renoveringsbehov, familj och gud vet vad.  kroppen och psyket gav upp ungefär i samma veva som myndigheterna kom ikapp mig med sina regelverk som jag inte kunde leva upp till. allt rasade.

här var jag nu en stukad man som klev in i 2017, all lust till att bereda snus var försvunnen och jag lommade med uppdragen luva in på samma mack där mitt eget snus sålts tidigare för att köpa knox portion i hopp om att inte bli igenkänd när jag desperat försökte stilla nikotinbegäret.

på något mystiskt sätt tog jag mig i alla fall i kragen så pass att jag gjorde i ordning förkultiveringen till våren, sådde 5000 prima plantor, (endast hälften av förra årets rekord) nya sorter skulle provas, och nu skulle det ske ordentligt. jag var så stolt och lycklig där i mars över att jag åtminstone behärskade odlingen.
jag for på snusträff i åfors för att muntra upp mig själv och tog med mig min stolthet, plantorna. senare har jag förstått att de räddade flera odlare som var på väg att ge upp hoppet om att det skulle bli nåt detta år. jag hade även tvingat mig själv att ta med lite snus som jag gömde i bilen under träffen, en fruktansvärt grovhuggen historia gjort på restprodukter från tobakshanteringen. just då kändes det som skräp, men några lyckades i alla fall få mig att hämta det,  och deras långa näsor vandrade ner i burken och läpparna fylldes. jag tror att detta hjälpte till att sätta bollen i rullning för vad som sedan kom av olika strukturer på snus som vi sett under året. en ny lekfullhet med  malning, skuret, pinnar, tuggtobak, ja till och med snus av hela blad!

väl hemma igen gick odlingen åt helvete, gråmögel smög sig in och slog snart ut stora delar av förkultiveringen, ungefär två tusen plantor överlevde, om än kraftigt stukade, och planterades ut där de genast antingen gick i blom eller självdog. någon tillväxt blev det aldrig tal om och jag vill minnas att ungefär åtta plantor växte till acceptabel storlek. jag lät frosten ta dem sedan när den kom.

Nåväl, annat inträffade som var bättre, jag inbjöds under sommaren till Svenska Snusakademins bildande, fick spendera en ljuvlig helg med gamla snusvänner och även möta nya fantastiska bekantskaper.

När jag kom hem från den här träffen hände något som inte inträffat på flera år, jag fick lust att göra snus! inte för att jag måste, och inte för att det förväntades av mig, men för att jag hade lust!

även lusten för annat började infinna sig, och jag började så sakta sluta att spendera dagarna med att sitta apatisk i ett hörn på köksgolvet och vänta på att tiden skulle gå. nya stora planer för Österlensnus började utkristallisera sig.

I slutet av sommaren var jag på bilsemester genom vårt avlånga land, och landade med familjen hos underbara Jörgen Magnusson, vi hade ett fantastiskt dygn med mycket snus, öl och bastu. nästkommande dag slumpade det sig så märkligt att även Oscar från Kungssnus trillade in på väg mot nån mässa, vi hade en högst oväntad liten snusträff där uppe bland isbjörnarna! Jag blev även väl försedd med snus för resten av resan.

hösten kom, och som sagt började livsandarna återvända, lusten till snusbakandet, lusten till medverkan i snusforumen och tobaksodlarforumen, lusten till renovering och planer på snusfabrik. jag försökte göra allt på en gång, och det slutade med att jag hamnade i en ambulans och sedan den dagen är sjukskriven på heltid.

Snusträff ja, jag har börjat förstå att de är livsnödvändiga för mig, jag behöver de där injektionerna för att hålla näsan över ytan, så bara ett par dagar efter min psykiska kalops satte jag allt på ett kort, tryckte mig full med lugnande och gav mig åstad mot åfors, här möttes jag av daniel pinhead carlsson och aimo pekkala, och tillsammans styrde vi kosan mot den kungliga huvudstaden. gubbarna satt där fram å tjötade medans jag satt där bak och försökte undvika att börja hyperventilera.

men det blev en rakt igenom ljuuvlig helg, med inspirerande besök på snusmuseet, snusbak hos Andreas Magister Meijer där vi kinesade, och fantastiska möten med andra snusmakare av rang, bland annat Thomas Sändh som jag omedelbart klickade med och skulle vilja ha i en liten låda här hemma.

Plötsligt en dag fick jag en ingivelse, redan året innan hade jag funderat på att göra en snuskalender, men då endast för mitt eget höga nöjes skull, nu slog det mig som en fimp från klar himmel, och innan jag visste bättre hade ett par förlupna meningar i vi som älskar lössnus satt en enorm sten i rullning och snuskalendern var ett faktum.

har du på något mystiskt sätt undgått denna maratonhistoria så ligger den till allmän beskådan på youtube.

Snuskalendern blev ett terapiarbete för mig, ett sätt att få kontinuitet i vardagen, en kanal att dela med mig av mina tankar och visa vad jag var i, likväl som en egoboost av all den kärlek som gruppen vi som älskar lössnus gav mig för mitt arbete.

det blev ytterligare en liten snusträff på fabriken i åfors, snuskalendern sände därifrån och jag fick träffa nya sköna individer, såväl som nygamla vänner från stockholmsträffen. här gjorde jag också för första gången bekantskap med kallfermenterat snus, något vi än så länge bara pratat om rent teoretiskt. det var fantastiskt!

jag hade även en försvarlig mängd hammar-och yxskaft med mig när jag for därifrån.

så här i sista ögonblicket av året hände två fina saker, först kom Mårten Gustavsson (odlasnus) på besök med sin lilla mamma, de medbringade mycket gotter i form av både snus och annat godis, så skönt att bara få sitta å gagga med den herren, dessutom gjorde vi det live i snuskalendern.

det sista och finaste var nog när vi auktionerade ut snuskalendern till förmån för musikhjälpen och den inbringade fantastiska 3000 kronor som medarbetarna på swedsnus gick ihop om, det var ett minnesvärt ögonblick! nu i mellandagarna jobbar jag med att återigen fylla kalendern åt dem, det har de verkligen förtjänat, och ni mina vänner på Vi som älskar LösSnus, tveka inte att skicka en dosa så att kalendern blir full igen!

vad ska vi tro om 2018? jag säger som jag har sagt förut!som sagt, microsnuserierna är på gång! det här är bara början som vi har sett de senaste åren, och jag ser fram emot att kunna resa genom sverige, och på varje mack där jag stannar kunna köpa en lokalproducerad dosa, jag ser även fram emot att våra nätverk växer, men behåller samma sköna stämning tack vare att vi även ses i verkliga livet, kramar om varandra och bjuder varann på snus!